Jag har förlorat en bit av mig själv

Jag har tappat bort en del av vem jag är. Eller kanske snarare av vem jag var. Då. När jag skrev det som nu är borta.

Jag började nog att skriva sånger – och dikter faktiskt – någon gång i tidiga tonåren. Tvärtemot vad man nog bör så skrev jag väldigt lite kladdmaterial, de flesta ord som väl kom ur pennan visste var de hörde hemma och stannade där. För det var penna och papper, inte tal om annat. Ofta sena nätter har jag för mig. Jag var ganska produktiv ett tag, mycket blev klart, sånger som fick musik. En hel del blev inte färdigt – utkast till refränger, en vers men inget mer, en textlig hook som inte blev något mer. Inte just då.

Alla texterna, alla utkast, alla anteckningar, har jag sparat i en stor mapp. Eller snarare en läderväska med dragkedja. En tjock, full av texter. Full av mig. Och jag har alltid vetat var den varit, även fast jag sällan öppnat den. När det för många år sedan brann i en grannes lägenhet var den mappen det enda jag brydde mig om att ta med vid utrymningen. Det enda som spontant kändes tillräckligt viktigt att ta med ut. Elden spred sig som tur var inte så den fick snart följa med in igen.

När vi skulle flytta i april i år visste jag fortfarande var min mapp fanns. Trodde jag, men det var fel. Den låg inte på sin plats och den kom inte fram under flytten. Jag har letat överallt i lägenheten när vi flyttpackade, jag har letat i mina föräldrars hus, jag har letat i sommar­stugan, och överallt jag kan tänka mig. Men den är borta. Jag är borta.

Men skriv nytt då! Ja, jo, kanske det. Men saken är ju den att bland gammalt ofärdigt material kan finnas guldkorn – de där som blinda hönan kanske hittar i sinom tid. Ett gammalt utkast sett med nya ögon. För det är så det funkar. Ett exempel dök nyligen upp hos STIM i en intervju med Mikael Wiehe:

I ett kassaskåp i arbetslokalen har han sparat tusentals idéer, utkast och rim. Det är inte dött material, utan då och då får han användning av en trettioårig idé.

Mitt ”kassaskåp” är borta. Jag begriper inte hur, och jag begriper inte när det försvunnit. Men det är borta. Och det är en sorg.

En kommentar
  1. Jag kan knappt tro det. I en kartong i förrådet, inte alls i den förpackning jag väntade mig, bland alla möjliga böcker och noter. Där. Lösa blad, ingen lädermapp längre.

    Där hittar jag just nu det jag trodde var för alltid borta. Mina texter. Mina skisser.
    Tack.

Kommentera

Obligatoriska fält är markerade med *. Din e-postadress kommer inte att synas.