Jag har förlorat en bit av mig själv

Jag har tappat bort en del av vem jag är. Eller kanske snarare av vem jag var. Då. När jag skrev det som nu är borta.

Jag började nog att skriva sÃ¥nger – och dikter faktiskt – nÃ¥gon gÃ¥ng i tidiga tonÃ¥ren. Tvärtemot vad man nog bör sÃ¥ skrev jag väldigt lite kladdmaterial, de flesta ord som väl kom ur pennan visste var de hörde hemma och stannade där. För det var penna och papper, inte tal om annat. Ofta sena nätter har jag för mig. Jag var ganska produktiv ett tag, mycket blev klart, sÃ¥nger som fick musik. En hel del blev inte färdigt – utkast till refränger, en vers men inget mer, en textlig hook som inte blev nÃ¥got mer. Inte just dÃ¥.

Alla texterna, alla utkast, alla anteckningar, har jag sparat i en stor mapp. Eller snarare en läderväska med dragkedja. En tjock, full av texter. Full av mig. Och jag har alltid vetat var den varit, även fast jag sällan öppnat den. När det för många år sedan brann i en grannes lägenhet var den mappen det enda jag brydde mig om att ta med vid utrymningen. Det enda som spontant kändes tillräckligt viktigt att ta med ut. Elden spred sig som tur var inte så den fick snart följa med in igen.

När vi skulle flytta i april i Ã¥r visste jag fortfarande var min mapp fanns. Trodde jag, men det var fel. Den lÃ¥g inte pÃ¥ sin plats och den kom inte fram under flytten. Jag har letat överallt i lägenheten när vi flyttpackade, jag har letat i mina föräldrars hus, jag har letat i sommar­stugan, och överallt jag kan tänka mig. Men den är borta. Jag är borta.

Men skriv nytt dÃ¥! Ja, jo, kanske det. Men saken är ju den att bland gammalt ofärdigt material kan finnas guldkorn – de där som blinda hönan kanske hittar i sinom tid. Ett gammalt utkast sett med nya ögon. För det är sÃ¥ det funkar. Ett exempel dök nyligen upp hos STIM i en intervju med Mikael Wiehe:

I ett kassaskåp i arbetslokalen har han sparat tusentals idéer, utkast och rim. Det är inte dött material, utan då och då får han användning av en trettioårig idé.

Mitt ”kassaskÃ¥p” är borta. Jag begriper inte hur, och jag begriper inte när det försvunnit. Men det är borta. Och det är en sorg.