20 år sedan Berlinmurens fall

Så föll muren

Jag ska åka tåg hem till Stockholm, och i det enorma utbudet av tidningsmagasin på centralen i Malmö fastnar jag för Stern Extra ”Vor 20 Jahren: So fiel die Mauer”. (Jag drabbas av en plötslig Deja Vú-känsla. Jag får för mig jag för ett halvår sedan ungefär berättade på jobbet att jag under natten drömt jag var i Malmö och där köpte en tidning på tyska. Ganska osannolikt…)

1989 var uppenbarligen ett väldigt händelserikt år. Salman Rushdie blir bannlyst, massakern på Himmelska Fridens torg i Peking, ungersk-österrikiska gränsen öppnas, berlinmuren faller, Rumänien öppnas mm. Men jag är tolv år gammal och har egentligen ingen aning.

På natten den 13 augusti 1961 hade DDR slagit en järnring för att ”skydda DDR mot väst och för att garantera socialismen”. I själva verket ville man skydda sig mot massutvandring och därmed arbetskraftsutvandring. Man byggde en ”antifascistisk skyddsvall”.

”Det var en diktatur, varken mer eller mindre. DDR har inte heller förnekat det. Hon [DDR] bestämde ofta vad man skulle tänka, vad man skulle göra och vad man måste låta bli. Hon beblandade sig med allas liv, från vaggan till graven, försökte styra människornas liv. Vi var hennes egendom. Hon bestämde vad vi skulle studera, hur vi skulle leva, och nåde den som inte tyckte om det. Hon låste in dem och kastade bort nyckeln.” Fritt översatt ur en artikel av Holger Witzel, journalist.

För ungefär tio år sedan hade jag åtminstone ett par stycken nära tyska vänner. Före detta östtyska vänner. De var inte heller särskilt gamla när muren föll men jag undrar just nu mer än någonsin hur deras upplevelser av allt detta var. En var från strax utanför Berlin, en annan – om jag inte minns fel – från Leipzig. Den senare en stad där en hel del av uppror och ”måndagsdemonstrationerna” startade, om jag läser min nyinköpta tyska tidning rätt. Jag tror att jag någon gång frågade. Kanske ville de inte prata. Eller så tog jag aldrig upp det. Kanske var ämnet för långt från våra nuvarande (eller dåvarande) liv. Jag minns inte.

DDR. Bakom propagandaaffischen syns ett sjukhus.

Så olika bakgrund. Så lika vi ändå var. Jag: lallar runt i musikklasser i Sverige. De: indoktrineras i skolan av Lenin-Marxistisk politik i ett tänk inte själv­samhälle. Eller? Jag vet inte. Men att döma av den tyska tidning jag läser verkar det inte orimligt att det var ungefär så. Jag förundras över att man kan växa upp som barn i ett sådant samhälle och ändå bli fantastisk, positiv, fritt tänkande, glad människa! Och att ingen kan skapa sådan partystämning som tyska ungdomar…

På dagis tvingades barn gå på toaletten samtidigt, och inte resa sig förrän alla var färdiga, för att lära sig om ”solidaritet”. (Ur SVD:s ledarblogg)

På nätet finner jag en intressant artikel i Axxess Magasin av en svensk kvinna som undervisade på ett universitet i DDR. Man ska inte tänka själv, inte prata, allt västligt är krigspropaganda. Väggarna har öron, vem som helst kan vara stasiagent.

Jag kan gott förstå att allt inte upplevdes ständigt hemskt (jag själv skulle ibland gärna slippa välja bland allt, välja rätt rätt rätt och inte fel – vissa saker i livet blir enklare utan val. Och det finns östtyskar som romantiserar tiden med muren) men jag undrar hur det var. Hur svårt – eller hur normalt. Hur annorlunda.

Kommentera

Obligatoriska fält är markerade med *. Din e-postadress kommer inte att synas.