20 år sedan Berlinmurens fall

Så föll muren

Jag ska Ã¥ka tÃ¥g hem till Stockholm, och i det enorma utbudet av tidningsmagasin pÃ¥ centralen i Malmö fastnar jag för Stern Extra ”Vor 20 Jahren: So fiel die Mauer”. (Jag drabbas av en plötslig Deja Vú-känsla. Jag fÃ¥r för mig jag för ett halvÃ¥r sedan ungefär berättade pÃ¥ jobbet att jag under natten drömt jag var i Malmö och där köpte en tidning pÃ¥ tyska. Ganska osannolikt…)

1989 var uppenbarligen ett väldigt händelserikt år. Salman Rushdie blir bannlyst, massakern på Himmelska Fridens torg i Peking, ungersk-österrikiska gränsen öppnas, berlinmuren faller, Rumänien öppnas mm. Men jag är tolv år gammal och har egentligen ingen aning.

PÃ¥ natten den 13 augusti 1961 hade DDR slagit en järnring för att ”skydda DDR mot väst och för att garantera socialismen”. I själva verket ville man skydda sig mot massutvandring och därmed arbetskraftsutvandring. Man byggde en ”antifascistisk skyddsvall”.

”Det var en diktatur, varken mer eller mindre. DDR har inte heller förnekat det. Hon [DDR] bestämde ofta vad man skulle tänka, vad man skulle göra och vad man mÃ¥ste lÃ¥ta bli. Hon beblandade sig med allas liv, frÃ¥n vaggan till graven, försökte styra människornas liv. Vi var hennes egendom. Hon bestämde vad vi skulle studera, hur vi skulle leva, och nÃ¥de den som inte tyckte om det. Hon lÃ¥ste in dem och kastade bort nyckeln.” Fritt översatt ur en artikel av Holger Witzel, journalist.

För ungefär tio Ã¥r sedan hade jag Ã¥tminstone ett par stycken nära tyska vänner. Före detta östtyska vänner. De var inte heller särskilt gamla när muren föll men jag undrar just nu mer än nÃ¥gonsin hur deras upplevelser av allt detta var. En var frÃ¥n strax utanför Berlin, en annan – om jag inte minns fel – frÃ¥n Leipzig. Den senare en stad där en hel del av uppror och ”mÃ¥ndagsdemonstrationerna” startade, om jag läser min nyinköpta tyska tidning rätt. Jag tror att jag nÃ¥gon gÃ¥ng frÃ¥gade. Kanske ville de inte prata. Eller sÃ¥ tog jag aldrig upp det. Kanske var ämnet för lÃ¥ngt frÃ¥n vÃ¥ra nuvarande (eller dÃ¥varande) liv. Jag minns inte.

DDR. Bakom propagandaaffischen syns ett sjukhus.

SÃ¥ olika bakgrund. SÃ¥ lika vi ändÃ¥ var. Jag: lallar runt i musikklasser i Sverige. De: indoktrineras i skolan av Lenin-Marxistisk politik i ett tänk inte själv­samhälle. Eller? Jag vet inte. Men att döma av den tyska tidning jag läser verkar det inte orimligt att det var ungefär sÃ¥. Jag förundras över att man kan växa upp som barn i ett sÃ¥dant samhälle och ändÃ¥ bli fantastisk, positiv, fritt tänkande, glad människa! Och att ingen kan skapa sÃ¥dan partystämning som tyska ungdomar…

PÃ¥ dagis tvingades barn gÃ¥ pÃ¥ toaletten samtidigt, och inte resa sig förrän alla var färdiga, för att lära sig om ”solidaritet”. (Ur SVD:s ledarblogg)

På nätet finner jag en intressant artikel i Axxess Magasin av en svensk kvinna som undervisade på ett universitet i DDR. Man ska inte tänka själv, inte prata, allt västligt är krigspropaganda. Väggarna har öron, vem som helst kan vara stasiagent.

Jag kan gott förstÃ¥ att allt inte upplevdes ständigt hemskt (jag själv skulle ibland gärna slippa välja bland allt, välja rätt rätt rätt och inte fel – vissa saker i livet blir enklare utan val. Och det finns östtyskar som romantiserar tiden med muren) men jag undrar hur det var. Hur svÃ¥rt – eller hur normalt. Hur annorlunda.

8 november 2009 Henrik Almén Blandat Kommentera

Kommentera

Obligatoriska fält är markerade med *. Din e-postadress kommer inte att synas.